Kämparglöden är inte den samma som förut.
Hoppet börjar träta och det känns som att jag sakta ger upp. 

Ingenting känns som förut längre. 
Det är inte samma känslor, inte samma blickar.
Ibland tror jag att det bara är tomma ord. 

Tomma ord som ett plåster på såret för det som komma skall.